onedirectionstoryblogg

Tidigare:

Vi satt i väntrummet en timme och väntade på att få något besked. Äntligen kom en läkare och ville prata ostört med Anna och Thomas. Rädslan steg inom mig. Tänk om läkaren var här för att berätta något dåligt. Jag klarar inte av det här. Efter några minuter kom Anna och Thomas tillbaka. De vände sig om mot mig och sa…

---

- ”She is still unconscious, and the doctor said that she has gotten a big concussion and a broken foot. But she will hopefully be okay. She has to stay for the night, so I think we should go home and try to get some sleep.”
- “No, I don´t want to leave Frida! I will stay right here until she wakes up.”
- “Harry, you need to go home and rest. This environment will just make you more worried.” Sa Anna.
Men jag brydde mig inte ett dugg om vad hon sa, jag tänkte stanna här och finnas vid Fridas sida när hon vaknade upp. Louis erbjöd sig att stanna hos mig vilket jag var väldigt tacksam över, jag skulle inte klara av att sitta här ute själv hela natten. Men först fick Louis köra hem de andra eftersom att han var den enda med körkort. Anna, Thomas och killarna sa hejdå till mig och sedan gick de mot utgången. Jag gick till receptionen för att fråga om jag kunde få gå in i Fridas rum. Men de sa nej, för de skulle precis gipsa hennes fot. Så jag fick snällt sätta mig ner igen och bara vänta. Efter en halvtimme kom Louis tillbaka med varsin smörgås och kaffe. Men jag kände inte alls för att äta just nu så han ställde bara maten bredvid mig. Vi satt för det mesta tysta och Louis smsade någon, jag tror det var Eleanor. Frida hade inte träffat Eleanor ännu, men jag var helt säker på att de skulle kunna bli riktigt goda vänner, om nu förstås Frida kunde ta och vakna upp. När vi hade suttit på sjukhuset i ungefär tre timmar började jag bli lite orolig eftersom att ingen läkare hade uppdaterat oss på hur läget var. Så jag gick till receptionen för att fråga om jag kunde få prata med en läkare. Hon sa att han skulle komma till mig om 10 minuter, så jag gick tillbaka och satte mig. En halvtimme senare kom äntligen läkaren. Han sa att Fridas fot var nu gipsat och läget var under kontroll. Hon skulle kunna vakna upp när som helst nu. Jag frågade om vi fick gå in till hennes rum. Först var han lite osäker, men sedan tillät han oss gå in om vi var tysta. Han visade oss till Fridas rum och jag gick in först genom dörren. När jag såg Frida började jag gråta igen. Där låg min fina flickvän i en sjukhussäng med slangar fästa till kroppen och maskiner. Jag gick fram och tog tag i hennes hand.
- ”Hey babe! If you can hear me, please squeeze my hand. You have to come back to me! I can´t live without you. You are my everything. Please Frida, open up those beautiful eyes.”
Jag fick ingen reaction från Frida, men jag fortsatte prata ändå.
- ”I love you so much! You are my better half, you have to wake up. Otherwise my heart will break into thousands of pieces. Please?”
Fortfarande ingen reaktion, jag böjde ner huvudet och pussade henne försiktigt på kinden. Louis kom bakom mig och tog sin hand på min axel.
- ”She is going to be okay. We just have to sit here and wait until she wakes up. Maybe we should try to get some sleep.” 
Han drog fram en stol till mig så att jag kunde sitta nära Frida men samtidigt i alla fall försöka sova. Louis själv satte sig i en stol på andra sidan om Frida. Han blundade och somnade snabbt. Men hur mycket jag än försökte så kunde jag inte sova. Så fort jag blundade spelades Fridas ramling upp om och om igen i mitt huvud. Efter ett tag gav jag upp och bara satt och stirrade på Frida.

 

När klockan började närma sig halv 8 på morgonen vaknade Louis. Frida hade fortfarande inte vaknat. En sjuksköterska kom in för att titta till Frida. Hon konstaterade att ingenting hade ändrats sedan igår kväll. Läget var fortfarande stabilt och Frida borde faktiskt vakna ganska snart nu. Hon gick ut igen och jag och Louis började prata lite tyst.
- ”Have you slept anything at all?” Frågade Louis mig.
- ”No, I couldn’t. I tried, but gave up after an hour.”
- “Oh, okay! I can see that. You look really tired. You have been awake for like 24 hours now. You have to sleep.”
- “I can´t until I know that Frida is okay. I just can’t.”
- “I understand, I would feel the same way if it was Eleanor who laid here. I will go and get us some coffee. I’ll be right back.”
När Louis hade gått ut kände jag hur Fridas hand rörde på sig. Jag kollade mot Frida och såg att hennes ögon långsamt öppnades. Mitt hjärta började dunka snabbare och jag sken upp i världens leende.
- ”Ha… Harr.. Harry…. I… need… wa… water.” Sa Frida med en hes röst.
Jag gav henne snabbt glaset som stod på bordet bredvid sängen. Hon drack långsamt och jag log med världens största leende mot henne. Hon var äntligen vaken, min underbara flickvän.
- ”Where am I?” Frågade hon mig förvirrat och kollade runt i rummet.
- ”You are at a hospital. Don´t you remember what happened yesterday?”
- “What?! No… What happened? The last thing I remember was seeing your face.”
- “Well, I came home to you. And you were on the backside. When you saw me you ran against me and fell on the stone bricks, you broke your foot and your head bumped into the stone bricks and yeah, then you were unconscious.”
- “Oh my god. So that´s why my head hurts like hell. For how long was I unconscious?”
- “Almost twelve hours. Frida, you have no idea of how worried I have been. I sat here the whole night long just wishing that you would wake up. I am so glad that you are okay now.”
- “Have you been up all night? You look really tired. Come here and lay down in my bed.”
Jag la mig försiktigt bredvid Frida i sängen och våra läppar möttes i en kyss.
- ”I was so worried that I wouldn’t get to kiss you ever again. Never leave me again like that! Promise me that.”
- “Aww, Harry you are so cute. I promise. I love you!”
- “I love you too.”
Nu öppnades dörren och in kom Louis.
- “Frida, you are awake! Woho!”
- “Heey Louis!”
Louis gav Frida en försiktig kram och sedan satte han sig på sin stol bredvid sängen. De började prata lite och jag försökte hänga med i konversationen, men mina ögonlock blev tyngre och tyngre och tillslut somnade jag.

 

Fridas perspektiv:

När jag vaknade upp dunkade mitt huvud som bara den. Jag hade ingen aning om vart jag var, men när jag såg Harry lugnade jag ner mig lite. Han förklarade vad som hade hänt och allt jag kunde tänka var: hur kunde jag vara så klantig? Nu låg Harry bredvid mig och sov sött. Han hade ju trots allt varit vaken hela natten, så jag var glad att han äntligen kunde andas ut och sova lite, det behövde han. En sjuksköterska kom in och tittade till mig. Hon sa även att de skulle göra några prover och sen skulle jag nog kunna åka hem. För man blir lättare frisk om man kommer bort från sjukhus miljön. När sjuksköterskan hade gått somnade även jag. Louis satt kvar och vakade över mig och Harry.

 

När jag vaknade igen såg jag mamma och pappas ansikten. Det var så skönt att se dem igen. Jag vände mig mot Louis och där såg jag även Alice.
- ”Alice min älskling! Kom hit! Ge mig en kram.”
Alice gjorde som jag sa och hoppade upp i min säng. Hon la sig i min famn och jag kramade om henne hårt. Med både Harry och Alice i sängen blev det lite trångt, men det gjorde inget, jag ville ha dem båda nära. Harry vaknade till och pussade mig lätt på kinden. Sedan frågade mamma:
- ”Hur mår du gumman?”
- ”Jag mår sådär, jag känner mig trött och huvudet dunkar. Men allt jag vill är att få komma hem till min egna säng. Jag hatar sjukhussängar.”
- ”Gumman då, jag förstår dig. De ska bara ta några prover på dig om en kvart och sedan får du åka hem.”
- ”Harry, don’t you have to be in the studio today?” Frågade jag.
- “Ehm, we called Paul our manager and told what had happened, so he gave us the day of. I want to be with you.”
- “Aaw, that’s so sweet.” Sa jag och pussade honom på kinden.