My perfect life - Kapitel 36
Annas perspektiv (Fridas mamma)
Jag och Thomas satt ute på baksidan och pratade när telefonen plötsligt ringde. Det var Frida, så jag svarade på Svenska.
-"Hej gumman! Har killarna åkt nu?"
-"Eh hello, my name is Lovisa and I am calling from the central hospital. Is this Fridas mum?" sa en röst som inte var Frida. Sjukhuset? Vad snackar hon om? Oron steg inom mig.
-"Yes that's me. Is Frida okay?"
-"i don't really know how to say this, bu Frida is hurt. And it's very serious. Can you come over here now? We need to ask you some questions." sa Lovisa lugnt till mig. Men jag var inte alls lugn, jag visste inte vad jag skulle göra.
-"Oh my god! I'll be right there!" jag la på och skrek till Thomas att vi skulle till sjukhuset. Han tittade oroligt på mig och förstod att det var om Frida eftersom han hade hört mig prata i telefonen. Utan att ställa några frågor sprang han in, hämtade Alice och sedan sprang vi ut till bilen.
10 minuter senare var vi framme vid sjukhuset. Vi sprang in till receptionen och frågade tanten som satt där. Hon sa att vi skulle sätta oss och vänt så skulle en läkare snart komma och berätta vad som hade hänt. Efter bara någon minut kom en manlig läkare som presenterade sig själv som Patric.
-"your daughter had a little accident at the airport. There was a girl who saw it all and called an ambulance. One Directions fans screamed at Frida and then two girls punched her in her face. She fell and hit her head. We know that she got an concussion three weeks ago and that why this is very serious. We don't know yet if she hit the same part of the head as last time, but they are looking it up now. She is uncounsios right now, and we don't know when she will wake up. We promise that we will do everything to help her." jag och thomas var helt likbleka i ansiktet. Minnena kom tillbaka från förra besöket här. Den gången hade det gått bra, men det var inte alls lina säkert att hon ens skulle klara sig den här gången. Jag började gråta och thomas höll om mig.
- "Mamma, vad händer?" alice tittade orolig på oss. Jag bara grät så jag kunde inte förklara. Så thomas fick göra det.
Vi satt på sjukhuset flera timmar utan att få något positivt besked. Men som tur var så hade vi heller inte fått något negativt besked heller. Thomas och Alice åkte hem på kvällen, men jag satt kvar och bara grät. Jag frågade om jag fick gå in till Frida, men Patric sa nej. De höll på och undersöka henne. Jag satt snällt kvar i väntrummet och bara grät och grät. Hela natten satt jag kvar, utan att sova en enda sekund. Thomas och alice kom tillbaka på morgonen och vi bara satt där utan att säga någonting. Detta var inte en bra miljö för Alice, jag såg hur orolig och förvirrad hon såg ut.
- "Kom Alice så tar vi en promenad."
Harrys perspektiv
Vi hade precis kommit fram till hotellet. Jag tog upp mobilen för att ringa Frida. Jag ringde flera gånger men fick inget svar. Hon var väl säkert med Alice eller något tänkte jag. Så jag gick över till Louis hotellrum där alla andra satt och snackade. Vi skrattade och hade riktigt kul, de fick mig att inte tänka på Frida och hur mycket jag saknade henne för ett tag. Men senare på kvällen när vi skulle sova tog jag upp mobilen för att se om hon hade smsat eller något. Men jag hade inte fått ett enda sms. Jag provade att ringa Frida igen, men fick inget svar. Jag började bli lite orolig, men försökte tänka positivt, hon var kanske trött och sov redan, hon kanske hade hittat en kompis, hon kanske umgicks lite med familjen. Jag skickade iväg ett sms till henne och sedan la jag undan mobilen och somnade rätt så fort.
När jag vannade på morgonen hade jag fortfarande inte fått något sms från Frida. Jag började bli mer och mer orolig, tänk om det hade hänt henne något. Jag provade att ringa Anna men fick inget svar där heller. Paniken steg inom mig, jag fasade för det värsta, tänk om fansen hade gjort henne något. Tänk om hon var allvarligt skadad. Jag gick över till killarna, de såg genast att någonting var fel.
- "What´s up Harry?" Frågade Louis.
- "Frida isn't answering my calls, I haven't talked to her since I left her by the exit. What if the fans did something to her?"
- "I´m sure she is fine, don´t worry. Have you called her mom?" Sa Liam lugnande.
- "Yeah, she doesn´t answer either. I can´t not worry, it´s my girlfriend we are talking about! I can´t live without her. I need to know that she is okay." I samma ögonblick som jag sa det ringde mobilen. Det var Anna, Fridas mamma. Jag svarade snabbt och gick ut i korridoren för att kunna prata ostört. När jag fick höra att Frida låg på sjukhus föll mobilen ur handen och jag bara la mig ner på golvet och grät. Dörren öppnades och ut kom Louis.
- "What happened Harry? Is Frida okay?"
- "She.. she.." Jag kunde inte få ur mig orden. Louis tog upp mobilen och började prata med Anna. Hans blick stelnade till och jag såg hur en tår föll ner för hans kind, Frida betydde väldigt mycket för oss alla, vi skulle inte klara av att leva utan henne. När Louis hade lagt på satte han sig ner på golvet och höll om mig.
- "It´s going to be okay Harry, the doctors will do everything they can."
- "I know, but what if that isn't enough? I can´t live without her, I just can´t."
- "Don´t think like that, you won´t have to live without her. She´ll make it, she is strong."
- "I FUCKING HATE THE FANS WHO DID THIS, IF FRIDA DIES I AM GOING TO KILL THEM! AND EVERYONE ELSE WHO HATES FRIDA!" Skrek jag och grät.
- "Calm down Harry, it´s going to be okay." Louis kramade om mig ännu hårdare, han var en schyst kille, alltid stöttande. Nu kom även de andra killarna ut i korridoren för att se vad som pågick här. Louis berättade snabbt och killarna var snabba med att krama om mig.
- "I wanna go home, I want to be there when Frida wakes up, if she wakes up." Sa jag till dem.
- "Harry, we can´t go home. The fans will hate her even more if we cancel the shows." Sa Louis.
- "I don´t want to perform, the fans are not worth it. They can´t just hate my girlfriend and think that we are going to love them and perform for them. I am not going to do that. I am going home, even if I have to go alone."
- "You are right, the hate fans are not worth it, but think of the fans who suport you and Frida. Are they supposed to suffer because of the haters? It´s not fair." Sa Liam.
- "I know, it´s not fair. But right now all I care about is that my girlfriend gets okay. I´ll handle the fans later, maybe we could just delay the concert a few weeks, or something like that."
- "I understand you Harry, let´s go and talk to Paul. I´m sure he will understand."
- "Sorry boys, but my answer is no. We can´t delay the concerts. You have to do this now!" Sa Paul.
- "You don´t undestand! My girlfriend might die, I can´t be happy on stage while she is back in London at a hospital."
- "I understand you Harry, and I am really sorry, but we just can´t delay the concerts. You will have to make it through this." Jag stormade ut ur rummet och bort till mitt. Packade ner allt i min väska. Jag bryr mig inte ett skit om vad Paul säger, jag tänker åka hem ändå. Jag vägrar sjunga inför fans som hatar min flickvän, går inte på tanken. Louis kom inspringandes i mitt rum med sin väska redan packad.
- "I knew you´d go anyway, I´m coming with you."
- "Thanks Louis, I love you man."
- "Of course Harry, I´d never leave you alone in a situation like this. Love you too." Han gav mig en varm hård kram, sedan kom även Zayn, Liam och Niall in genom dörren med väskorna packade.
- "We are a team, we are in this together. Nobody is ever going to be left alone." Sa Liam. Vi tog våra väskor och stack ner och ut på gatan. Vi vinkade åt oss en taxi och åkte till flygplatsen. Nästa flyg till London gick om 3 timmar. Vi satte oss ner vid gaten och bara väntade. Plötsligt ringde Louis mobil. Det var Paul, han hade säkert märkt att vi alla var borta. Louis gick iväg för att prata lite med honom. Efter några minuter kom han tillbaka.
- "Paul is pissed, but I also think he understands." Sa Louis. Jag loggade in på twitter för att skriva en tweet till fansen. Sorry all 1D fans, but the tour is canceled for now. A group of fans have injured my girlfriend, and she is hurt very bad. So we don´t want to perform, we are going home to London. All you who have send hate to Frida should be ashamed, you are not worth our atention at a concert. And sorry to all of you who supported me and Frida. It´s not fair to you that we cancel the concert. But I hope you understand, right now my girlfriend is the highest priority. Sorry, we´ll make it up to you later! XX. Jag frågade Louis om jag kunde skriva så, och han tyckte det var en bra ide, men jag kanske borde vänta tills vi var i London igen så att inte en massa fans dök upp på flygplatsen. Så jag sparade tweeten och skulle skicka den senare.
När vi kom till London åkte vi direkt till sjukhuset. Anna och Thomas blev väldigt förvånade över att se oss där, men samtidigt väldigt glada. Vi kramade om dem och frågade hur läget såg ut. Frida var fortfarande medvetslös och läget var ostabilt. Ingen visste riktigt hur det skulle gå för henne.
Oj, här får ni ett riktigt långt kapitel! Hoppas ni gillar det. Jag funderar på att börja avsluta novellen. För snart är det sommarlov och då kommer jag inte ha så mycket tid att skriva, eller jo, men ni kanske inte är hemma och kommer läsa. Så jag tänkte avsluta novellen i sammband med att skolan slutar. Men jag ska försöka skriva så mycket som möjligt nu. Kanske blir ungefär 10 kapitel till. :)
Kommentarer
Postat av: Louise
Neeeeeeeej! Det är ju grymt att ligga och läsa på stranden och så!
Postat av: Ebba
Åhhhhh nej... Du kan ju avsluta den, uppdatera lite "vanligt" på bloggen och efter sommaren starta på en ny novell? ;P<3 du är ju så bra på att skriva!!
Trackback
